nu är det typ ett år sen jag var och hälsade på dej för första gången. då tänkte vi att det inte alls skulle bli några konstigheter, att vi skulle ses ofta i alla fall, trots det stora avståndet. no problems, liksom.

men. så har det inte blivit. på ett år har du varit här och hälsat på en gång och jag har varit hos dej en gång. det är skamligt. det är nästan så att jag skäms faktiskt. skäms över hur dålig jag är. vem fan är så dum att man inte tar sej tid för att träffa den som man faktiskt går runt och saknar, hela tiden? det är sjukt.

ångesten över att jag ska förlora dej äter upp mej. och jag kan ju inte påstå att det har blivit bättre av tystnaden som varat mellan oss i några veckor nu. ärligt talat är jag rädd att du redan håller på att glida ur mitt grepp. och det är min värsta mardröm.

jag saknar dej så det gör ont. faktiskt. det är inte bara något skitsnack för att få till en schysst rad. varje gång jag tänker på dej så hugger det till inom mej. det känns som att det saknas en bit av mej och jag vet mycket väl vems den biten är. det finns ingen som kan ta din plats och jag hoppas så innerligt att någon inte har lyckats roffa åt sej den biten av mej som du har..

trots allt som varit så håller kvar i vårat löfte, och jag hoppas du gör detsamma - forever & always. you & me.
L.Y.B.T.

---

jäklar, vad känslor som kan titta fram under kvällskvisten. så fort det blir tyst och jag kan tänka i ensamhet så
kryper dom fram. :/ jajaa, lika bra att få det ur sej, right!?

nu ska jag i alla fall krypa ner med en av mina nya böcker. det var värst, jag veeet! men tänkte ta ifatt lite av
den intellektualitet som jag skippat ett tag.. jepp. god kväll.