neej, inte ens i min vildaste fantasi kunde jag se att den där reaktionen skulle komma. oh my god!
vet inte när jag kände sådan panik senast. ville bara försvinna, krypa under bordet, sjunka genom jorden.
min puls gick i 300 och händerna skakade som aldrig förr, samtidigt som jag bara typ ville... gråta.
herregud, så konstig man är egentligen.
nu har jag världens lustigaste känsla i magen och skulle bara vilja gömma mej resten av dagen. meen, se det
går inte! plikten kallar om tjugo, så är väl bara att försöka tänka på något som får mej på gott humör istället 
(som att carro mest hade bekymmer om att vi inte kunde lämna våran mat på lilla blå förut när jag ville fly! haha)
och gå och avklara sina arbetstimmar. jepp. så är det.